Fylkingen firade sitt 70-års jubileum hösten 2003 och kunde än en gång konstatera att Fylkingen är unik som världens äldsta existerande förening för ny musik sedan grundandet 1933. Vad är det som får en musik- och kulturförening att leva vidare och utan avbrott under så många år? För att kunna besvara den intressanta frågan behövs det en historisk tillbakablick.

En liten historik över Fylkingen

Vid starten var Fylkingen en kammarmusikförening, bildad av musiker och kompositörer med avsikten att fylla en lucka i svenskt musikliv, avsaknaden av kammarmusik på repertoaren. Den musikaliska inriktningen låg till en början på nutida svenskt uppblandat med klassiska tongångar: Beethoven, Schubert såväl som J. S. Bach och Telemann och förmodligen inte enbart för att locka publik till konserterna.

”Föreningen… har till ändamål att genom offentlig konsertverksamhet främja allmänhetens intresse för och kännedom om den intimare konsertmusiken, framförallt den nutida med tonvikt på den inhemska produktionen, samt de områden av äldre musik, som icke synas bli tillräckligt väl tillgodosedda i det övriga konsertlivet.”
(Ur Fylkingens stadgar vid slutet av 50-talet.)

Med Sjostakovitj som första namn dyker de moderna kompositörerna upp redan i programmen under 30-talet. Stravinsky kom först lite senare i nästa årtionde; Ives Varèse, Schönberg och Antheil alla 1949. Under de första åren 15 åren arrangeras 6-7 konserter per år i Konserthusets lilla sal, efter 1948 dubbleras antalet konserter per år.

Från början av 50-talet radikaliseras föreningens konsertrepertoar än mer när kompositören Karl-Birger Blomdahl och musikvetaren Bo Wallner avlöser varandra i ordförandeskapet. Tolvtonsmusik, konkret musik, Messiaen och punktmusik (Luigi Nono, m.fl.) får sina första framföranden i Sverige. Man utvidgar sina målgrupper och lanserar barnkonserter och konserter för skolungdom som från denna tid blir ett regelbundet återkommande inslag i verksamheten.

Men det var inte enbart personförändringar i styrelsen som låg bakom den ändrade inriktningen. Mottot som Fylkingen sökt hålla fast vid genom åren har varit att göra det man ansåg som nödvändigt och som inte utfördes av andra institutioner. Det fick till följd att även äldre tiders musik från renässansen och den tidiga barocken dök upp på konserterna under 40-talet och 50-talet innan andra institutioner förde upp den på sin repertoar. Det är en inställning som medverkat till att hålla Fylkingen levande och i ständig förändring i mer än ett halvsekel.

Men givetvis har även personligheten en roll i historien och valet av Knut Wiggen till ordförande 1959 - 69 blev också något mer än bara ett personval. Det var ett val av inriktning som kom att forma Fylkingen till ett forum man var tvungen att uppsöka om man ville hålla sig à jour med det allra nyaste, och inte uteslutande inom det musikaliska fältet för nu breddades inriktningen mot nya fält också mot konstlivet. Samtidigt som Knut Wiggen blev ordförande 1959, tillträdde Pontus Hultén som chef för Moderna Museet, och från det året förflyttade Fylkingen merparten av sin konserter till Moderna Museet. (Moderna Museet var en huvudscen för Fylkingen ända fram till 1971, då de egna lokalerna stod färdiga, i en nedlagd biograf på Söder.)

Fylkingens repertoar radikaliserades och breddades genremässigt. John Cage och David Tudor hade redan framträtt i Fylkingens regi 1958 och de återkom flitigt under 60-talet. Det bjöds även på musik av Nam June Paik, Morton Feldman, Iannis Xenakis, Karlheinz Stockhausen och Luciano Berio och ofta med upphovsmännen närvarande. Den elektroniska musiken och datamaskinmusiken fick stort utrymme, men också instrumental teater och happenings som Öyvind Fahlströms Aida (1962) eller den beryktade motorsågsmassakern på en flygel under rubriken Pianoafton med Karl-Erik Welin (1964), här var upphovsmannen Wiggen själv, men under pseudonym. När Fylkingen samma år presenterade den nya amerikanska dansen, med Merce Cunningham, Yvonne Rainer, Steve Paxton, Robert Morris och Robert Rauschenberg var Moderna Museets stora hall fylld till sista plats. Men också Ravi Shankar, den polske teatermannen Jerzy Grotowski, slagverkaren Max Neuhaus och La Monte Young fanns på programmet under detta decennium.

Fylkingen blev tidigt ett centrum för bandmusiken men var också drivande bakom framväxten av EMS (Elektronmusikstudion i Stockholm). I lobbyarbetet för byggandet av en elektronmusikstudio och sedermera datorstudio, var Knut Wiggen en avgörande kraft. Han stod också bakom den stort upplagda konst- och teknologifestivalen "Visioner av Nuet" (1966), som ägde rum på Tekniska Museet, som sökte samla tekniker, tänkare och konstnärer runt samma bord. Men detta blev ändå en halv festival då inte långt efter de 7 kvällarna i Stockholm festivalen 9 Evenings ägde rum i New York som den andra halvan av denna en gång planerade festival. Att Wiggen och Billy Klüver till slut inte kunde komma överens om arrangemanget fick till följd att en festival blev två och merparten av de amerikanska konstnärerna, som fylkingenmedlemmen Öyvind Fahlström även sällade sig till, uppförde sin festival på hemmaplan.

I april 1967 presenterades för första gången beteckningen text-ljudkomposition på en Fylkingenkonsert. Det blev en ny intermediagenre som sedan dess kommit att förknippas med föreningen. Ett viktigt incitament i den utvecklingen var Fahlströms radiocollage Fåglar i Sverige (1963), som visade på bandspelarteknikens och radiomediets potential. Poeter och kompositörer som Åke Hodell, Lars-Gunnar Bodin, Bengt Emil Johnson, Ilmar Laaban, Sten Hanson med flera fortsatte på den vägen. På de årligen återkommande internationella text-ljudfestivalerna 1968-1977, ett samarbete mellan Fylkingen och Sveriges Radio, förvandlade Stockholm till ett livaktigt centrum för denna gränsöverskridande inriktning.

Modern dans, intermediakonst och performance blev under 70-talet och i fortsättningen viktiga inslag i aktiviteterna på Fylkingen. Fri improvisation, bildspel och video kommer in i programmet från slutet av 70-talet.

Fylkingens betydelse

Om man skulle försöka sig på att uppskatta det inflytande som Fylkingen haft på det svenska kulturlivet är det kanske naturligt att först och främst se föreningen som en introduktör och förmedlare av nya musikaliska och konstnärliga influenser till Sverige. Som vi kunnat konstatera av den korta historiken ovan är det lätt att räkna upp en lång rad (idag) välkända namn och konstformer som Fylkingen introducerat i vårt land. Det finns också konstformer som genererats inom Fylkingens egna kretsar som text-ljudkomposition och bildspel. Men i och med att nya konstformer introducerats har de ofta också fått ett fortsatt utrymme i repertoaren, åtminstone så länge inte de tas under vingarna i andra forum.

Vill man vara en experimentscen uppstår det ett problem med kontinuiteten i verksamheten, eftersom inga experiment tål att upprepas alltför många gånger utan att det blir exposé av det hela. Om man undantar de konserter som blickar tillbaks mot tidigare avantgarde, de finns förvisso på Fylkingen, så finns det trots allt ett slags kontinuitet i verksamheten. Det har nämligen visat sig att trots att flera nya genrer tillkommer och får plats i utbudet så försvinner väldigt få former helt ur programtablån. Förändringen av repertoaren speglar den personella sammansättningen i föreningen och i och med att allt fler konstnärer aktiva inom områden utanför det rent musikaliska, som t.ex. dans, performance och video, valts in i föreningen kommer också dessa genrer att speglas i verksamheten. Man kan se hur företrädarna för den noterade instrumentalmusiken på senare tid minskat i jämförelse med det antal som är aktiva inom elektronika. Men det är inte få musikaliska och konstnärliga områden som idag finns representerade i konsertprogrammet: nutida kammarmusik, improviserad musik, bandmusik, industri, noise, techno, soundscape, glitch, live-elektronik, modern dans, text-ljudkomposition, experimentfilm, video, performance, installationer och bildspel. För att få detta att gå ihop är det lätt att räkna ut att antalet konserter fortsatt att öka år efter år. På 60-talet arrangerade Fylkingen sammanlagt 150 konserter, en siffra som växte till 400 under 70-talet, till 500 under 80-talet och till nära 700 på 90-talet.

David Tudors första och sista framträdande i Sverige skedde båda gångerna i Fylkingens regi. Första gången var 1958 under en pianoafton i Konserthuset där han tillsammans med Cage framförde ny amerikansk musik. Den sista gången Tudor var här var på Fylkingens 60-års jubileum där han spelade sina egna live-elektroniska kompositioner under två kvällar. Vid detta tillfälle berättade Tudor för en reporter något som sedermera nästan blivit ett bevingat ord om Fylkingen. ”Det är det enda stället i världen där de inte frågar i förväg vad du skall göra.”, formulerade sig Tudor. Här hittar vi en av anledningarna till att Fylkingen fortsatt att vara en experimentscen.

Det är en inställning som gjort det möjligt för att Fylkingen kunna presentera verk av artister och musiker som fortfarande befinner sig i sin utvecklingsfas, innan de hunnit bli stora elefanter. (Ändå finns det förstås många fler exempel än David Tudor, på att ”stora elefanter” har besökt eller kommit tillbaka till Fylkingenscenen genom åren.) Men ett signum är att föreställningarna inte är tryggt varudeklarerad på det sätt som andra arrangörer verkar önska sig att det skall vara. Det gör att konserterna ofta blir spännande även för den mest hängivna och vane besökaren på Fylkingen. Man kan inte vara säker på vad man har att vänta sig. Det kan vara en lysande uppvisning eller gestaltning, men man kan lika väl få uppleva att även det misslyckade experimentet kan innehålla en upplevelse av stort värde. Artister som inte enbart strävar efter att tjusa sin publik utan bärs av en tydlig vilja och avsikt att undersöka förlopp har man stor chans att få möta på fylkingens scen.

Ofta är det kanske de väckta frågorna en publik bär med sig efter en föreställning som gör det till en stark upplevelse. Fylkingen tar större riskerar, och därmed dess publik, än andra liknande forum där publiken inte främst söker överraskningen utan mer bekräftelsen av en kulturell position.

"Föreningens ändamål är att främja det radikala och experimentella konstnärliga arbetet samt medlemmarnas intressen, såväl konstnärliga som sociala och ekonomiska." (Ur Fylkingens nuvarande stadgar.)

Det finns förstås många olika sätt att uppskatta Fylkingens inflytande. Ser man på de enskilda medlemmarnas utveckling inom föreningen, vilka som tidigare varit medlemmar och som gjort sig ett ”namn” blir listan både lång och imponerande. För att nämna en handfull av de något till åren komna men än idag aktiva så var Bengt Emil Johnson, Sten Hanson, Lars-Gunnar Bodin, med i föreningen redan på 60-talet och bar högtalare till de olika evenemangen.

Det står i Fylkingens stadgar och föreningen även har som uppgift att verka för sina medlemmars intressen. Och det är lätt att hitta exempel på hur föreningen genom åren på ett framgångsrikt vis lanserat många konstnärskap. Här hittar vi t.ex. dansarna och koreograferna Efva Lilja, Susanne Jaresand och Björn Elisson. Inom musiken har vi Mats Persson, Kristine Scholz, Dror Feiler, Mats Gustafsson, Sten Sandell och många fler som haft och har Fylkingen som en hemmascen. På liknande sett är det med konstnärerna och performanceartisterna Leif Elggren, CM von Hauswolff och Kent Tankred; de två förstnämnda representerade Sverige på Venedigbiennalen 2002.

Ringarna på vattnet från Fylkingens scen har nog, även utan att vara koncentriska, haft avsevärd betydelse för kulturlivet i Sverige. Det är förstås svårt att mäta dess effekter men många har vittnat om att de finns, och hur viktigt det varit att ha varit närvarande vid vissa konserter och föreställningar. (Såväl Elggren som Hausswolff har omtalat hur betydelsefull Fylkingen varit i deras egen utveckling.) I och med att Fylkingen fick en egen lokal blev det också möjligare för medlemmarna att använda scenen för att utveckla sitt eget skapande. Letar man under rubriken ”medlemsinitiativ” i Fylkingenbokens konsertförteckning, se ”Fylkingen – Ny musik & intermediakonst”, Fylkingen, 1994, hittar man flera namnkunniga artisters första försök att formulera ett eget skapande och en egen framställningskonst.

Fylkingen som organisation

Idag består föreningens medlemmar av ett hundrafemtiotal utövande konstnärer, musiker, kompositörer och artister - som under devisen ny musik & intermediakonst, arbetar för ”att främja det radikala och experimentella konstnärliga arbetet”, så lyder i alla fall målsättningen i de aktuella stadgarna. Föreningens verksamhet leds av en styrelse som årsmötet väljer varje år. Programsättningen sköts av produktionsgruppen som också tillsätts på årsmötet. Den dagliga organisationen/planeringen leds av en producent som också är den personen inom föreningen som avlönas för sitt organisatoriska arbete. Det som medlemmarna får ut av att delta i arbetet i styrelsen eller produktionsgruppen är, förutom de praktiska erfarenheterna, möjligheten att påverka Fylkingens program, utgivning, osv. För aktiva konstnärer och musiker är detta förstås en tillräcklig motivation.

Kontakten med de artister som kommer till Fylkingens scen har ofta sin utgångspunkt i personliga upplevelser eller förbindelser som någon enskild medlem, i eller utanför produktionsgruppen, fått när han/hon besökt en festival eller sett ett framträdande utomlands. Det har skapat ett stort kontaktnät och lett till en stor genremässig spridning på evenemangen och föreningen har lyckats hålla sig väl à jour med de radikala konstnärliga förändringarna som i omvärlden.

Att bli invald i föreningen har förenklats genom åren, från att det tidigare varit nödvändigt att bli föreslagen av en medlem, kan intresserade numera ansöka om inträde direkt till styrelsen. Varefter en omröstning sker på något av de allmänna medlemsmötena som äger rum varje halvår. Det är bakgrunden till att Fylkingen fortfarande är en i högsta grad livaktig förening. Genom det ständiga tillskottet av nya medlemmar kommer nya infallsvinklar och inriktningar att läggas till de gamla. Stadgarna för föreningen innehöll tidigare en tidsbegränsning av medlemskapet för att formellt säkerställa en föryngring. Den punkten är numera struken eftersom föryngringen fortgår alldeles naturligt av sig självt. Därför bildas det inga långvariga kotterier eller järngrupperingar inom Fylkingen, det vanliga är att en medlem är aktiv under några år i produktionsgrupp eller styrelse och att han/hon därefter trappar ned arbetet, att det blir mer sporadiskt, men utan att man tappar kontakten med verksamheten helt. Men föreningen har förmått att alltid ge plats för nästa generation även i vår tid då de inte väntar länge med att knacka på dörren.

Fylkingen är inte bara en förening till namnet utan har också, allt sedan 1971, en fast scen och repetitionslokal för medlemmarna. Efter femton år i den nedlagda biografen Facklan flyttade Fylkingen 1986 till nya, större och specialbyggda lokaler i det gamla Münchenbryggeriet på Söder i Stockholm. Man har idag ett hanterligt scenrum som går att anpassa till många olika krav, med en högkvalitativ högtalaruppsättning, bildspelsutrustning mm., som rymmer en publik på ca 150 människor. Utöver den egna arenan uppsöker Fylkingen även andra scener och det framgångsrika och omtalade samarbetet med Moderna Museet sedan 60-talet har återupptagits ett flertal gånger under senare år, se t.ex. festivalerna ”Nature i Perverse” 1998 och ”Stardust” 2000, som då genomfördes i nära samarbete med intendenten Sören Engblom.

Fylkingen ställer ut

År 1999 kom det en inbjudan från Samtidskonstmuseet i Roskilde till Fylkingen att göra en utställning. Som en av få konstmuseum i Norden ägnar man sig i Roskilde även åt ljudkonsten. Det var delvis en ny situation för Fylkingen att erbjudas möjligheten att ställa ut exempel på den ljudkonst man skapat under decennier. Det blev också ett tillfälle fatt få ett nytt perspektiv på den egna verksamheten och i mötet med en annan typ av publik, konstpubliken, formulera något mer rumsbeständigt. I grupputställningen Sound as Art as Sound, inbjöds tolv bild- och ljudkonstnärer att ge sitt svar på frågan hur man ställer ut ljud. Alla med samma utgångsläge: att i ett köksskåp modell ”Enkel” från Ikea, bakom en vit skåplucka: Be a viewear - Give an earview.

Det som strax blev uppenbart var att det bland Fylkingens medlemmar fanns påfallande många som var verksamma inom mer än ett konstnärligt område. Det är något som speglar utvecklingen inom konsten i stort men idérikedomen och professionalismen i utförandet blev nog en överraskning för många. Det fanns en klar Donald Judd-känsla i den avlånga utställningshallen när alla skåpen satt uppmonterade på väggen.

Kent Tankred var en av dem som gjorde en egen installation till utställningen. Han bygger sina egna instrument för varje särskilt tillfälle och uppsöker gärna sopptippar med utrangerade hushållsmaskiner i jakten på elektroniska komponenter. Han plockar fram dem ur deras undangömda tillvaro, skruvar loss dem ur sina höljen och sätter sedan allt ljus på dem, för att vi skall få höra deras egen röst. När publiken vandrade runt i denna installation upptäckte dem med stigande förundran att de rörde sig i en elektrisk sjungande svampskog. Det var något som säkert hade rört även en mykolog som John Cage och det visade sig att Victor Hugo än en gång fick rätt: ”Allt buller som hörs under lång tid får en röst.”

Kanske är det detta som är Fylkingens röst i samtiden, bullret som hörts under lång tid. Bullrets röst, det som först verkar ogripbart, oformligt, kanske hotfullt och kaotiskt men som till sist får en röst. Frågan är väl om vi är där redan och om inte bullret kan fortsätta få vara buller ett tag till, det är ju så vackert.

Jibbolii - Fylkingen 70 år

Det senaste stora bullret ägde rum på Fylkingens festival i slutet av 2003, med anledning av 70-årsdagen, och det gav publiken ett tillfälle att få en uppfattning om bredden och kvaliteten i utbudet.

Jag skall här avslutningsvis bara uppehålla mig vid den första kvällens program som får bli en provkarta på ett Fylkingenevenemang. Kvällen var lång och uppdelad i fyra akter och som inte det räckte och var nog så bjöd gruppen Tutuula Sisters på ett flertal lysande kortstycken därutöver. Under den första halvan blandades moderna klassiker som Erik Satie, John Cage, Darius Milhaud, Hans Richter och René Clair med de yngre upphovsmännen och den röda tvinnade pianotråden hanterades av virtuoserna Mats Persson och Kristine Scholz. Dansaren Lotta Melin framförde sitt senaste samarbete med den tyska ljudkonstnären Christina Kubisch: Convictions and Confusions. I Sören Runolfs elektroniska solostycke Rumori Rossi kände publiken igen skanderandet från stora massor i rörelse. Dror Feiler framförde sitt eget verk The Return of the Real, som ingår i en verkserie för olika instrument och dator. Efter att ha skrubbat sig ren i Feilers sträva ljudmassor måste man ändå konstatera att kontrabassaxofonen, som var det instrument Feiler använde, rent visuellt var mer spännande och monstruös förr i tiden. När Johanna Fries mot slutet av kvällen fullföljde uppdraget att dela ut Åke Hodells stipendium för elektroakustisk musik, text-ljudkompositioner och intermediaverk år 2003 till konstnären Elis Eriksson fick en levande klassiker ta vid och publiken fick lyssna till urpremiären på Erikssons första text-ljudverk. Under rubriken Feed undersökte därefter fyra toppmusiker relationen mellan komponerad och improviserad musik. Som i de flesta liknande ad hoc-undersökningar blev man svaret skyldig publiken, även denna gång, men musikanternas möte var laddat och spännande att få ta del av. Fram emot natten avslutades öppningskvällen med Åke Hodells bildspelsverk 220 Volt Buddha. En omutlig komposition från 1971 av den svenska nestorn inom text-ljudkomposition.

- Vad är för mycket, för bra, för länge, frågade en i publiken? Svaret blev Fylkingen.