Industribuller är grundelement
till sonora ritualer för en betydelsefull mängd progressivrockmusiker
i Storbritannien, som i mitten av 1970-talet experimenterade med
alltmer sofistikerade och noisebaserade elektroniska klanger.
Dessa grupper heter t.ex. Throbbing Gristle, Nurse With Wound,
Psychic TV, Cabaret Voltaire, Current 93, Hafler Trio, 23 Skidoo,Clock
Dva, Metabolist, Test Dept, Sol Invictus, Death In June etc. Deras.k.ulturella
arv härstammar från Tyskland och både från
det klassiska och rockorienterade avantgardet.
Anknytningarna som dessa musiker haft med den klassiska och "seriösa"
experimentalismen i Tyskland (Darmstadt, konkretmusik, hörspel
etc) kan med rätta ifrågasättas, men det blir
mycket svårare att förneka det direkta sambandet mellan
en hel del av dessa musiker och den legendariske gruppen Faust
som har påverkat en hel generation musiker utanför
alla akademiska kretsar inom den s.k. seriösa elektroniken
eller den ambienta musiken à la Brian Eno. Denna extremt
radikala grupp gav mellan slutet av 60-talet och 1973 ut fem LP-skivor,
och deras sätt att blanda röster, radioklanger och elektroniska
ljud med mer melodiska klanger för gitarr eller orgel banade
väg för en nytolkning av den progressiva rockmusiken
och gav den en alltmer, låt oss säga, europeisk identitet.
De viktigaste polerna för den här sorts musik är
två: skivbolaget The Industrial Records och staden Sheffield.
Skivbolaget grundades av Throbbing Gristle som gett ut musik av
olika slags experimentalister. I Sheffield verkade grupper som
Cabaret Voltaire, Clock Dva och Hula (industrifunkmusik). Dessvärre
var det också från Sheffield som språnget in
i den kommersiella offensiven -synthpoppen - med The Human League
i spetsen, togs, vilket förflackade hela rörelsen. Musiken
som dessa grupper spelar är ofta tänkt som sound-track
till filmer - Throbbing Gristle skrev t.ex. musik till "In
The Shadow Of The Sun" av den brittiske filmavantgardisten
Derek Jarman - och till teateruppsättningar som ofta är
mycket provokativa med en särskilt prägel av det sexuella
(Throbbing Gristle) och det demoniska (Psychic TV, Curent 93).
Det är med Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil som den
s.k. esoteriska punkmusiken börja att etableras i en mycket
begränsad krets intellektuella industrimusiker.
Från 1976 under loppet av ett fåtal år börjar
en hel del garage-noise band synas, och inte bara i England utan
också i Jugoslavien (med den slovenska gruppen Laibach),
i Belgien (Front 242), i Tyskland (Einstürzende Neubauten),
i Japan (Zeni Geva), i USA (NON och många flera) och i Australien
med gruppen SPK (System Planning Korporation) som betraktar musiken
enbart som semiotiska tecken på ett mediadominerat samhälle.
SPK kan betraktas som förfäder till det s.k. Metal Dance.
Bland de mest extrema esoteristerna kan vi nämna Nurse With
Wound, Current 93, 23 Skidoo, The Hafler Trio och Cabaret Voltaire.
Med the Hafler Trio medverkade svenska grupper såsom Phauss
och Guds Söner. Dessa grupper syftar till en musikkonst som
har mer vetenskapliga grunder och tycks följa doktrinerna
i den "maudit" filosofen Robert Spridgeon uttrycker,
och den “ondskefulle” trollkarlen Aleister Crowleys
idéer i sitt tempel Ordo Templi Orientis i Thelema på
Sicilien.
Throbbing Gristle
Throbbing Gristle, som är ett slangord för erektion,
grundades av sångaren Genesis P. Orridge (som heter Neil
Megson i verkligheten), gitarristen Cosey Fanni Tutti och två
skolade elektromusiker från London: Chris Carter och Peter
Christopherson. Deras konserter var multimediala redan från
början med video, slaktade djur, strip tease, starka ljus
och ljud som påminner på nära håll om Gordon
Mumma - en sort Grand Macabre, en orgie av allt möjligt inklusive
pornografi. Med den vackra Cosey Fanni Tutti i spetsen koncentrerades
TG framför allt på videotekniken. Videotekniken, som
i Marshal McLuhans anda (Understanding Media; The Extensions of
Man, 1964) blir den pornografiska tekniken “par excellence”
hos TG, därför att bildupplösningen kräver
samma närbildsestetik som reklamens och musikvideons. Man
tycks läsa Warhols och Ashleys teorier om konsten när
man höra Cosey Fanni Tutti deklarera att precis som när
det gäller TV kräver slutligen pornografin en annorlunda
analys av seendet än den arkaiska, traditionella, filmiska
analysen, som alltid bottnar i ett voyeuristiskt förhållande
mellan ett tydligt avskilt subjekt (åskådaren, mannen)
och ett tydligt avskilt subjekt (filmen, kvinnorna i filmen).
Bildskärmen är, som McLuhan hävdade, direkt kopplad
till det centrala nervsystemet.
Mellan åskådare och bildskärm existerar ett cybernetiskt
förhållande i ett slags hyperrymd där man inte
längre kan skilja på subjekt och objekt, åskådare
och bildskärm. I vårt medialandskap, i vår hyperrymd,
med bildskärmen som förlängning av vårt centrala
nervsystem, precis som när det gäller sexualitetens
diskurs ( för t.ex. Michel Foucault), existerar det ingen
sex som inte är kodad av det pornografiska. Det finns - sjunger
Cosey - ingen alternativ eller ursprunglig sex. All sex är
hypersex; all sex är pornografisk.
All sex är hypersex; all sex är pornografisk
Det finns säkert mycket att invända mot dessa teorier,
men det som är intressant är att TG och Cosey visar
sig har läst en hel del postmoderna filosofer - inte bara
McLuhan eller Foucault utan Jean Baudrillard och Jacques Derrida.
Jag kommer inte att fortsätta på den här vägen
- vi ska tala om musiken, - men det jag vill hävda är
att TG och flera andra grupper, som med ett mycket billigt och
felaktigt uttryck har stämplats som "satanister"
eller "nazister" visar sig vara musikaliska, akustiska
uttolkare av de mest avancerade teorierna på det filosofiska
och sociologiska fältet.
Hörspel såsom "Music from the Death Factory"
eller ”D.O.A.” (en akronym för Dead On Arrival)
så fyllda av skrik, ambulanser, explicita sexuella jämmer,
elektroniska och metalliska ljud, och dataljud (en gammal IBM)
intygar att Throbbing Gristle (TG) har överfört de expressionistiska
teater-musikaliska ritualerna hos ett visst avantgarde i New York
- jag tänker på den icke kommersiella perioden för
The Velvet Underground - till ett futuristiskt scenario.
Sålunda har Throbbing Gristle trots allt lyckats bevara
de dekadenta aspekterna i sina shockföreställningar,
omplacera sina musikaliska och ickemusikaliska spekulationer från
den möjliga emfasen utan grund till ett sofistikerat tankeprojekt
över den teknologiska förintelsen.
Cabaret Voltaire
Cabaret Voltaires musik, som orienteras mot rock och disco, är
betydligt mindre kultiverad än TGs.
Deras skivproduktion är dock mycket mer konsistent, mycket
elektronisk och konkretmusikalisk i början av karriären
(1973), lite mer kommersiell fr.o.m. LP nr fyra; Red Mecca från
1981. En hypnotisk musik med inslag av det mest disparata ljudmaterial
med en mängd citat svävande mellan exotikmusik och hårdrock
karaktäriserar den här gruppen. Med undantag för
teknikern Chris Watson som numera är medlem i Hafler Trio
har Cabaret Voltaire och deras "Deus ex Machina" Steven
Mallinder visat att en viss elektronisk fåfänga, om
den är naiv och inte baseras på ett djupt kulturellt
medvetande, och om man dessutom inte behärskar en bra musikalisk
teknik, kan förvandlas till rena teknomusiken.
Clock Dva
Adi Newton, sångare, klarinettist och synthman, Charlie
Collins, slagverk och sax och David Hammond, gitarr är sättningen
i gruppen Clock Dva. Deras konserter är dadaistiska föreställningar
av multimedial konst med inslag av porrsurrealistiska bilder.
Musiken är nästan psykedelisk och betydligt lugnare
än hos andra grupper från samma skola. Clock Dva påminner
mig om vissa verk av Glen Branca (amerikanaren) och framför
allt om den tyska gruppen Kraftwerk, fast med en mycket mer markant
atmosfär av perversitet och ångest som visar släktskap
film-noire från 1950-talet.
Metabolist
Metabolist musik är svår att definiera; psykedelisk
och dunkelt abstrakt. Anton Loach och Malcom Lane karaktäriseras
av sin våldsamma, djuriska, obsessiva musik. Det finns alltid
mycket teater i dessa grupper, så de blir svåra att
förstå om man inte har sett deras föreställninga/konserter.
Rösten, hysterisk på gränsen till tribalism, spelar
också en viktig roll i Metabolists konserter; en kosmisk
trait d'union mellan psykedeliska toner à la Pink Floyd
och industrimusiken.
23 Skidoo
23 Skidoos öde är märkligt. Efter en period av
dadaistisk provokativ inställning mot själva konceptet
musik (liknade vissa produktioner av den tidiga Leif Elggren)
har gruppen blivit en sorts kopia av Cabaret Voltaire och deras
industriella discomusic. Det som ändå är intressant
är att 23 Skidoo grundar sin musik på improvisation,
så att det blir omöjligt att lyssna på samma
verk två gånger, om detta inte är inspelat på
skiva förstås.
Psychic TV
Psychic TV är den andra delen av TG; Genesis P. Orridge och
Peter Christopherson som applicerar den alternativa kulturen från
sextiotalet på det teknologiska samhället.
Multi- och intermedia spelar en avgörande roll i denna grupp,
som tack vare sin huvudpräst Orridge säger sig var den
första emanationen av the Temple of Psychic Youth, en sekt
som ägnar sig åt svartmagi, och musiken är för
dem bara ett medel för att åkalla djävulen. Satanister?
Det är svårt att tro, det handlar snarare om en sorts
parodi på viss satanism inscensatt av mycket kommersiella
popgrupper i Alice Coopers anda; musik som vill skandalisera publiken
med påhitt som var åldrade redan på Filippo
Tommaso Marinettis och Tristan Tzaras tid.
Current 93
David Tibet är shaman och svartpräst i Current 93, en
grupp som mer än alla andra kan ta på sig ansvaret
för en viss kulturell tradition och tendens som alltid varit
närvarande i vår civilisations historiska utkanter:
ockultismen.
Eftersom ockultismen använder olika symbologier som är
svåra att begripa och eftersom det finns gott om sekter
som genomför konstiga, och för oss blasfema liturgier,
kopplas ockultismen samman med demonism och satanism.
Historiskt har dock Kyrkan alltid gjort detta. The 93rd Current
är tecken för religionen Thelema grundad av Alesteir
Crowley, och gruppen Current 93 inspireras direkt av den. Frågan
är om dessa musiker är satanister eller nazister bara
för att de använder symboler som är levande tecken
i andra än kristna religioner, såsom t.ex. i tantrismen.
I en tid av moralisk meningslöshet och extrem materialism
borde det inte överrask till ideallösheten i det ockulta.
Nazismens ideologi har också haft en viss ockultistisk innebörd,
och det är kanske därför som personer eller musikgrupper
som sysslar med esoterism visar sig denna relation vara en fördom...
oftast.
Jag menar inte att grupper som "Current 93" och synnerligen
"Death in June" och "Sol Invictus" (som jag,
tillsammans med The Hafler Trio, kommer att ta itu med i den andra
delen av min text) inte ger fog för misstanken att de är
satanister eller/och nazister, men innan man klandrar dem borde
man åtminstone gå en snabbkurs i ockultism, kabbalism
och hermetism.
I den andra delen av min text om musiken och det teknologiska
samhället kommer jag att gå lite djupare i den sociologiska,
och, låt oss säga, filosofiska analysen av dessa fenomen
och försöka svara på frågan om varför
musiken är ett så viktigt verktyg för människor
som sysslar med ett så okonventionellt ämne.
Nu vill jag gå tillbaka till Current 93 och försäkra
att de spelar en väldig bra musik, som är en blandning
av gregorianska sånger, tibetanska psalmodier, övertoner
som påminner om den mongoliska musiken, plus en hel dos
av elektronik och musique concret. Döden och dess myt - från
ett medeltidsperspektiv - avgör mycket av det som Current
93 gör och spelar. Denna drift finns ristad inte bara i våra
gravstenar; den vilar i våra kollektiva minnen, den finns
sprejad på betongväggarna i våra urbana miljöer,
den är kodad i atomernas minsta partiklar. Men liv är
rötter, dödens scenario till trots. Livets motpol är
utplåningen, utrotningen. Därför behöver
man shamanisera bort döden genom starka liturgier och magier,
symboler som liknar helvetiska gestalter, därför att
man måste fascinera döden för att lura den!
Rötterna står samtidigt för både konkretion
och metafor. Här öppnar sig en spännande infallsvinkel
till Current 93:s musik, som har en märklig förmåga
att samtidigt växa både uppåt och nedåt
likt alla växande plantor. Konkretionen är det svåraste
kapitlet i all musik; seriös och mindre seriös. Förkroppsligandet
är allt, men kan aldrig fångas i lagbundna mönster
eller intellektuella termer. Hos Current 93 är konkretionen
både musikens start- och slutpunkt utan att man exakt vet
var de musikaliska bilderna landar i det konkreta. Current 93
spelar överlevnadens hymner för levande och döda,
mitt i en turbulent och rotlös tillvaro.
Där är musiken granne med tystnad.
De reaktionära klangerna
Sol Invictus
Sol Invictus musik är mörk, satanisk, och präglad
av en grymhet - ett synnerligen mörkt musikaliskt projekt
av grundaren Tony Wakeford. Han började i punkgruppen Crisis
och fortsatte med Death in June som banade vägen för
Sol Invictus som startade 1987. Mellan Death in June och Sol Invictus
gjorde Tony Wakeford sitt första soloalbum "Songs Of
The Wolf". Hans mörka sidor och hans vision av mänskligheten,
som han kallar "the inhumanity", är mycket ovanlig
till och med bland industrimusikgrupper och s k satanister. Och
han har hållit fast vid dessa idéer även som
ledare för Sol Invictus. Den första Sol Invictus-skivan
var "Against The Modern World" som kom 1988 och som
samma år följdes av live-albumet "In The Jaws
Of The Serpent".
Den musikaliska stilen har utvecklats med åren, men redan
på dessa tidiga album fanns de tema och motiv som sedan
har speglats i gruppens arbete: de esoteriska referenserna i form
av kosmiska symboler som solen och månen, årstidernas
rytm, otaliga bildspel med hjältemodiga och djärva krigare,
flaggor och påträngande klanger av slagverk.
Hednisk vision
Karakteristiskt för Tony Wakeford och Sol Invictus ljudkonst
är också böjelsen för de nordiska mytologiska
symbolerna, t ex runor, vargar och rävar, samt det apokalyptiska
språk man använder sig av och som gestaltas av elektroniska
ljud och olika bildspel med brinnande städer, stormar och
översvämningar.
Allt detta gör att Sol Invictus, som är latin och betyder
obesegrad sol, är en av de mest radikala grupperna inom industrimusiken.
Sol Invictus var också ett annat namn på guden Mithra,
som har sitt ursprung i Iran och en kult som utövades 100-300
e Kr.
Bilderna har ofta konstnärlig kvalitet och det är många
konstnärer på den radikala undergroundscenen i USA,
Spanien, Tyskland, Sverige, Italien, Frankrike och England som
har bidragit. Gruppens intellektuella hemort är huvudsakligen
i en hednisk vision av vår existens. De heroiska och tragiska
figurerna präglas av en sorts nietzscheansk andlig optimism,
som dock inte är främmande för varken beskhet eller
självironi. Det gäller även när man musikaliskt
porträtterar de gamla krigshästarna: mytens etos och
patos, som även Benito Mussolini utnyttjade för sina
syften.
Det är viktigt att påpeka att Sol Invictus återkommande
framhäver den mörka sidan av människosjälen
- en problematik som faktiskt ligger till grund för en stor
del av konsten, men tyvärr också för mörka
historiska händelser i vårt sekel.
1989 kom trippel-lp:n "Lex Talionis" där även
grupperna Current 93 och Nurse With Wound medverkade. En ommixad
version där några spår utelämnats kom 1990
på cd (TURSA 001). Samma år kom även"Sol
Veritas Lux" (SVL 002 CD), en ny version av de första
två vinylalbumen, samt "Trees In Winter"(TURSA
002), som var det första album som blev utgivet samtidigt
på cd och vinyl. "The Killing Tide" (1991 TURSA
003) kom också samtidigt på cd och vinyl. Från
och med den skivan var det Tony Wakeford som var första sångare
i gruppen.
"Revenge Of The Selfish Shellfish" (TURSA 004) som kom
1992 var ett projektsamarbete med Steve Stapleton i Nurse With
Wound. Det var tills dess det mest industrimusikpåverkade
som Tony Wakeford hade gjort. Här använder Sol Invictus
kusliga ljud som associerar till vatten och människor som
drunknar. "Let Us Pray" (TURSA 005) spelades in i London
4 april 1992 vid en av de få konserter gruppengav i England.
"King & Queen" (TURSA 006) markerar en satsning
på orkestreringenoch visar på en musikalisk mognad,
dock med en aning för mycket gotik, vilket f ö karakteriserar
Sol Invictus verksamhet fram till idag.
Solokarriär
1993 gör Tony Wakeford soloalbumet "La Croix" (TURSA
007), en intressant cd och en vändpunkt för både
Tony Wakeford och Sol Invictus. På "La Croix"
medverkar en stråkkvartett, ett tecken på en mer neoklassisk
inriktning, vilket i sista hand resulterade i den neoklassiska/ambient-gruppen
L'Orchestre Noir. Följande "The DeathOf The West"
(TURSA 008) är den sista skivan med Sol Invictus och den
är en enda lång session med "grymma ljud".
Men Tony Wakeford fortsätter sin solokarriär.
En mycket elegant och bra skriven bok bifogas cd:n "Above
Us The Sun" (TURSA 009). Den innehåller en nästan
cageansk musik, mycket meditativ och fylld av skrikande tystnader.
Tony Wakeford gav ut ytterligare ett album, "In The Rain"
(TURSA 010), där han använder element från Sol
Invictus, och som paradoxalt nog verkar ta upp de gamla musikaliska
trenderna före "La Croix". Det albumet följs
året efter av "Cupid & Death" (TURSA 011),
ett soloalbum, och av L'Orchestre Noirs "Cantos" (TURSA
013).
Tony Wakefords senaste projekt, "The Blade" (TURSA 014),
innebär en återkomst till det gamla temat om ett hedniskt
Europa. Tony Wakeford har även producerat några singlar
och bidragit till olika samlingsalbum. I ett sentida projekt samarbetar
Tony Wakeford med musikern och bildkonstnären Tor Lundvall,
"Autumn Calls" - ett ambientverk fyllt av melankoli
och dystra toner.
Kvasinazist? NON Boyd Rice
Boyd Rice är en kvasinazist från södra Kalifornien.
Att det finns udda dårar i musikvärlden vet vi, men
Boyd Rice verkar dessvärre dessutom vara en ondskefull människa.
Men om han menar det som han själv skriver på omslaget
till sina skivor och i sina böcker förstår jag
inte riktigt hur han kan göra musik som av Mussolini, Hitler
och Rosenberg utan den minsta tvekan hade klassificerats som "entartete
Musik" och förbjudits. Han lär ha haft en mycket
tragisk barndom i ett tråkigt amerikanskt sydstatssamhälle
med våld och en alkoholiserad pappa. Det har emellertid
inte hindrat honom från att studera konst, ett faktum han
är väldigt stolt över när han jämför
sin svåra ungdom med många andras som "slutade
som alkisar, knarkare eller homosexuella".
Rice är en bildkonstnär med en särskild talang,
och dessutom har han en åtminstone essäistisk författartalang.
Som musiker är han en radikal "konkretmusikanhängare",
vilket resulterat i samarbete med många olika grupper som
inte är nazistiska, t ex Current 93 och Hafler Trio.
Det var i mitten av 70-talet som han började intressera sig
för musik. Och den musik han gillade mest var populär
bland de intellektuella avantgardisterna i San Francisco och New
York, men knappast hos de människor som Boyd Rice umgicks
med då.
Han skriver själv "Folk trodde jag var tokig. Man tyckte
att jag var en kreativ, talangfull kille som slösade min
tid med att sprida sociopatiska idéer om ras och nazism".
Boyd Rices första lp heter "Black Album" och spelades
in i slutet av 1975. Han använde sig av olika samplade ljud
och den teknik som då fanns tillgänglig i form av syntljud,
förinspelat noise osv. Han reste till London och umgicks
med vissa punkgrupper. Där blev han upptäckt av några
betongljudssympatisörer, bl a Daniel Miller. Och tillsammans
med honom grundade han NON i början på 80-talet.
NON betyder allt och ingenting. NON var originella, om inte precis
för musiken, så åtminstone för den ideologi
som påstods ligga bakom. Stumm Records presenterade 1980
tre stycken av NON i samlingen "Smegma". Boyd Rice var
emellertid inte längre imponerad av punkens värderingar:"Punken
var död redan vid ankomsten," ansåg han "Den
blev så kodifierad, så snabbt fossiliserad. Var bara
en annan form av hippierörelse".
Stumm Records började att ge ut Boyd Rices skivor: "Black
Album" i en ny version samt den nya "Boyd Rice"
kom i februari 1981, en singel - "Rice" - kom i januari
1982. Boyd Rice bandade ljud under sina resor till Hollywood,
Berlin, Paris och London, och samlade dessa på "Physical
Evidence" som kom i april 1982.
Samtidigt skrev Boyd Rice två volymer för RE/Search
Books: "Pranks", en summering av sina olika udda aktiviteter,
och "Incredibly Strange Films", vilken senare blev inspirationskälla
för Jonathan Ross TV-serie med samma namn. Senare gav han
ut "The Manson File", ett urval böcker och essäer
av och om Charles Manson (den beryktade Sharon Tate-mördaren),
och bidrog till en essäsamling av Adam Parfrey, "Apocalypse
Culture" på förlaget Himalaya.
Hans nästa Stumm-projekt var ett album i samarbete med Frank
Tovey, "Fad Gadget", som 1997 gavs ut på cd som
"Easy Listening For The Hard Of Hearing", men som ursprungligen
spelades in 1981 efter en resa i Europa. NON använder här
som instrument en eldsprutande maskin, vattenrör och några
möbler som fanns övergivna i containrar i närheten
av Blackwing studio. Resultatet har blivit en samling humoristiska
och akustiska uppfinningar och här påminner NON:s musik
om svenska Guds Söner och om Phauss.
Boyd Rice samarbetar med Current 93 i "Nightmare Culture"
(Himalaya records) och i "A Sickness Of Snakes" 1985,
som kom före hans egen Stumm-lp "Blood And Flame"
1987 om vars musik han skriver: "Detta är musik som
inte är avsedd att bara sitta och lyssna på; den är
mer tänkt att användas på de sätt som åhöraren
kan tänka sig".
1989 gjorde Rice-NON en cd för bubblegum/E-Z-etiketten, "Music,
Martinis And Misanthropy", som han gjorde tillsammans med
Sol Invictus Tony Wakeford, Death in Junes Douglas Pierce och
Rose McDowall från Strawberry Switchblade. Ytterligare ett
album, en antologi över NON:s olika utspridda 80-talsverk:
"Easy Listening For Iron Youth: The Best Of NON" gavs
ut på Mute Records 1991.
Chicago Tribune skrev att skivan var "inget att rekommendera
lyssnare med något psykiskt problem". Rice nästa
NON-cd är daterad : "In The Shadow Of The Sword",
en omdebatterad social-darwinistisk (alltså rasistisk) musikalisk
essä som svänger mellan krigiska rytmer och abstrakta
melodier. Här ställer han frågan:
"Var grundarna av Förenta Staterna tillräckligt
dumma för att tro att alla människor är skapade
lika? Eller var det ett sorts machiavelliskt spel för att
lura folket?"
Under den här tiden umgås Boyd Rice med Anton LaVey
- en av bossarna i Church of Satan. 1993 återupptog Boyd
Rice samarbetet med Rose McDowall med "Seasons In The Sun",
en mycket kaotisk parodi på parets favoritlåtar från
60-talet: från Dolly Partons "Going Down To Dover"
till Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Big Red Balloon",
från Terry Jacks till Jacques Brel - alla realiserade med
spöklika strängljud, ljudband och en smärtfull
pedal av stål.
1995 kom en ny cd, "Might!", ett album inspirerat av
Ragnar Redbeards bok "Might Is Right", ett traktat ansett
som den definitiva redogörelsen av de darwinistiska lagar
som människan använder sig av för att bemästra
sina medmänniskor, sin värld och naturen. Redbeards
identitet har aldrig varit helt klar, men namnet tycks har varit
ett alias för Jack London. I "Might!" bearbetas
olika spår från tidigare NON-inspelningar. I oktober
1995 och 1996 spelade NON in två uppträdanden, en på
Club Disobey i Manchester och en annan på Londons LA2 vilka
kommer som skivor.
Boyd Rice är numera en uppskattad videokonstnär som
pendlar mellan Europa och Denver, ibland klädd i nazistisk
uniform.
Death in June: Mer tonal, men...
Death in June har en lång, brokig och omtvistad historia
bakom sig. Gruppen grundades av Douglas Pearce, Patrick Leagas
och Tony Wakeford 1981. Sedan 1985 består Death in June
enbart av Douglas Pearce, som samarbetar med andra om och när
det är nödvändigt. Death in Junes musik är
mer tonal och "symfonisk" än de andra gruppernas
som presenteras här, men temata är däremot desamma:
gotiska atmosfärer, riddare och trollkarlar, slott och ekivoka
jungfrur, alkemi, dystra och nekrofila historier. Bland Death
in Junes inspelningar vill jag här peka på "The
World That Summer", "Brown Book", "The Wall
Of Sacrifice" och "But, What Ends When The Symbols Shatter?",
utgivna mellan 1987-1992. Deras mörka, sepolkrala texter
och musikaliska miljöer antyder den tidiga romantikens eller
förromantikens "Ossian poetry" och dess lugubra
estetiska ideal. Dess atmosfär och dödsångest
är inte obekant bland många västerländska
tonåringar och avslöjar en ganska begränsande
kulturell horisont.
Romantiken är för övrigt en av de svåraste
sociala sjukdomar som har drabbat vår civilisation sedan
hellenismen enligt min åsikt. Det är romantiken och
dess sjuka värderingar som ligger till grund för nazismen,
kommunismen och liknande perversa sociala system i vårt
århundrade.
Det kan nämnas flera andra album av Death in June, t ex "Dead
Sunwheels", "Night And Fog" och "Flowers Of
Autumn". Men det musikaliska resultatet ändras inte:
deras musik kan fungera som soundtrack åt skräckfilmer,
men...
En avgrund skiljer Douglas Pearces Death in June från NON
eller Sol Invictus. Det är technomusik med mer eller mindre
elektroniska inslag.
I olika sammanhang
Splinter Test är en inkarnation av Genesis P Orridge; en
kultfigur på industrimusikens scen. Den första cd:n
heter "Sulphur-Low Seed Replication" och gavs ut av
NER/Twilight Records 1997 (NERO XXIII). Genesis P Orridge spelar
här en mjuk technomusik tillsammans med Larry Thrasher, mindre
experimentellt än de tidigare och kanske ett tecken på
industrimusikens definitiva död.
Crisis å sin sida är resultatet av ett samarbete mellan
Douglas Pearce och Tony Wakeford. Olika stycken finns splittrade
på olika samlingar, med nu har det kommit en dubbel-cd på
New European Records som innehåller alla eller nästan
alla. Dock inget att rekommendera! Som framgått döljer
sig samma personer bakom många av de nämnda grupperna.
Scorpion Wind är t ex en kreation av Boyd Rice, Douglas Pearce
och John Murphy från den australiska gruppen SPK och Current
93. Med dem samarbetar Timothy Jenn (gitarr och klaviatur), Campbell
Finley (trumpet) och Richard Leviathan (slagverk). Deras första
cd heter "Heaven Sent" (1996, NERO XXXIX). Roligt är
spår tre, "In Vino Veritas", en sång där
den "ariske" Boyd Rice frågar om någon kan
ge honom en martini så att han kan skåla vid världens
begravningsbål. Texterna är skrivna av Boyd Rice och
Douglas Pearce och handlar mest om världens undergång
med delvis öppet rasistiska kommentarer.
Gruppen Tehöm, som är hebreiska och betyder syndaflod,
spelar industriambiens och hjärnan bakom gruppen är
den kroatiska soldaten Sinisa Ocurrscak. Musiken liknar på
nära håll vissa stämningar hos kusinerna från
Slovenien: Laibach. På deras enda skiva, "The Despiritualization
Of Nature" (1996 NERO X), får vi höra en välgjord
men ganska utdaterad symfonisk syntrock med flagranta plagiat
från Richard Wagners operor.
Kan historien upprepas?
Det vore visserligen ett misstag att stämpla alla nämnda
personer och grupper som nazister - från 70-talets Faust,
Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire till 80-talets SPK, Current
93, Sol Invictus, NON och deras epigoner från 90-talet.
Industrimusiken kan t ex ses som ett möte mellan den seriösa
elektroakustiska musiken och rockmusiken, och den är liksom
andra sorters musik "ett barn av sin tid".
Den började med tydliga anarkistiska tendenser och med punkrörelsen
för att sedan sluta bland nazianhängare och dekadenta
senromantiker. Orsaken är att finna i vår samtid, inte
i musiken. Liksom alla andra konstformer, är den en tidens
spegel. Inte minst därför att musiken sedan 60-talet
varit den unga generationens enda betydande språk och uttrycksform.
|